Janusz Korczak valde
att lägga ned sin verksamhet som välbeställd societetsläkare
för att bli barnhemsföreståndare. 1911 grundade
han ett hem för föräldralösa judiska barn
i Warszawa, och senare ett för föräldralösa
katolska barn. Hösten 1939 anföll Nazityskland Polen.
Janusz Korczak dog 5 augusti 1942 tillsammans med tvåhundra
barnhemsbarn i förintelselägret Treblinka.
Mer om Korczaks liv och
verk på Svenska Korczaksällskapets webbsida: www.korczak.se» |
|
Barnrepublikernas
grundare
av Sven Hartman
…Vi tvingar /barnen/ att axla mänsklighetens
ansvar i morgon, men ger dem ingen av de mänskliga rättigheterna
i dag… Om mänskligheten skulle delas upp i vuxna
och barn, och livet i barndom och vuxenliv, skulle man upptäcka
att barnet upptar en mycket stor del i världen och i livet.
Dessa rader kan man läsa i en pedagogisk skrift
som har den tänkvärda titeln Hur man älskar ett
barn. Författaren var den polsk-judiske barnläkaren
och pedagogen Henryk Goldszmit (1878-1942) . Han var mest känd
under sitt författarnamn Janusz Korczak. Han hörde till
pionjärerna i det internationella arbetet för barnens
rättigheter. Korczak kallade sig ibland för pedolog,
vilket skulle kunna översättas med ”en som har
professionella kunskaper om barn på flera områden”.
Och det stämmer bra in på Korczak.
I centrum för hans verksamhet stod de två
barnhem i Warszawa där han hade ansvaret som läkare
och pedagogisk ledare. Dessa barnhem utformades som små
miniatyrsamhällen. Man prövade olika former av självstyre.
Under en period hade man ett eget parlament. Alla, både
barn och vuxna, deltog i de praktiska göromålen. Inom
barnhemmets väggar försökte man leva på ett
jämlikt och demokratiskt sätt. Ett speciellt kännetecken
var att respekten för det enskilda barnets integritet stod
i centrum.
Hundra olika hjärtan slår under
likadana skjortor, och i varje enskilt fall är det olika
svårigheter, olika ansträngningar, olika sorger och
bekymmer.Hundra barn – hundra varelser som är människor
– inte någon gång i framtiden, inte först
i morgon, utan nu, …just nu … i dag.
I en stor grupp är det lätt hänt
att någon blir bortglömd eller kommer i kläm.
De arbetssätt som man utvecklade inriktades därför
på kontakterna och samtalen mellan barn och vuxna och mellan
barnen. De fick öva sig i att uttrycka sig och föra
sin egen talan i den dagliga verksamheten. I ett stormöte,
eller en så kallad kamratdomstol, behandlades interna problem
och konflikter. Man skrev och tecknade och gjorde egna tidningar,
allt för att stimulera samtal och samverkan. På så
sätt övade man sig i demokratiska arbetsformer under
ömsesidig respekt. Det långsiktiga målet var
att bereda vägen för ett rättvist och demokratiskt
samhälle i framtiden. Barnens tanke- och yttrandefrihet var
en viktig byggsten i denna pedagogik.
Korczak hörde också till pionjärerna
bland sin tids barnboksförfattare. Den mest kända barnboken
är Lille kung Mattias. Det är en drastisk berättelse
om en liten pojke som blir utsedd till kung efter sin far. Han
möter många motgångar i sin kamp för barnens
rättigheter och för ett bättre samhälle. Sagan
berättades först för dem som bodde i de barnhem
där Korczak försökte utforma små barnrepubliker.
På ett plan handlar berättelsen om hur svårt
det är att genomföra reformer och att arbeta för
ett jämlikt samhälle.
På ett annat plan handlar det om mötet
mellan barnets brinnande engagemang för rättvisa och
alla de svårigheter och hinder som uppstår, inte minst
i förhållandet till de vuxna. När man läser
om detta möte mellan ung och gammal anar jag att Korczak
där också har tecknat ett dubbelt självporträtt.
Redan som barn ville han, precis som kung Mattias, ägna sitt
liv åt att arbeta för reformer och social rättvisa.
Barnrepublikernas grundare , den gamle doktorn Janusz Korczak,
visste hur svårt det var och vilka sorger och glädjeämnen
det kunde medföra. Gemenskap mellan ung och gammal och samtalet
mellan den oerfarne och erfarne tycker jag genomsyrar hans texter.
Jag tror inte någon författare haft bättre
förutsättningar än Korczak att skriva utifrån
barns perspektiv. Flera årtiondens erfarenheter av dagligt
liv i stora och små barnkollektiv finns med som grund för
allt han skrev och gjorde. Man kan se flera av hans texter som
ett slags meditationsövningar inför en av livets gåtor:
hur var det, och hur är det, att vara liten? Hur är
det ställt med barnens rätt till respekt? Respekterar
vi deras okunnighet, och deras strävan efter kunskap? Respekterar
vi deras misslyckanden och tårar, deras ägodelar och
tillgångar. Respekterar vi det som är deras liv just
nu, varje timme och dag? Respekterar vi mysterierna och svängningarna
i den möda som barnens växande innebär? Korczak
menar att allt detta ligger i barnens rättigheter.
Sven Hartman är professor i pedagogik vid
Stockholms universitets lärarutbildning.
Läs även:
Med Korczak
som mentor
av
Lars H Gustafsson»
|
