Med Korczak som mentor
av Lars H Gustafsson
Tillsammans med min son lämnar jag Warszawa
med bil, och efter några timmars körning kommer vi
fram till Treblinka. Solen skiner. Vi möter skolbarn på
utflykt. Allt är så egendomligt fridfullt. Inga hus
står kvar. Bara perrongen, där alla de som fördes
hit i de låsta godsvagnarna lastades av och sorterades.
Och så stenar, stenar, stenar. Vi har läst på,
vi vet vad som hände här, och just frånvaron av
mer tydliga spår lämnar sinnet fritt för fantasi.
Vi blir alldeles tysta.
Stenarna är utan inskriptioner. Förutom
en. Med ett enda namn: Janusz Korczak. Det var alltså hit
han fördes den där dagen i början av augusti 1942.
Tillsammans med sina barnhemsbarn och den övriga personalen
på barnhemmet i ghettot.
När det hände var jag tre månader
gammal, tryggt vilande i vaggan på Väderkvarnsgatan
i Uppsala, lyckligt ovetande om både världskrig och
förintelse. Det skulle ta mer än 40 år innan jag
först hörde namnet Janusz Korczak nämnas. Sedan
dess har han varit en av mina mest trogna följeslagare. Jag
ser honom faktiskt som min mentor och har alltid någon av
hans böcker i min ryggsäck. Barnets rätt till respekt
är väl den som betytt mest för mig. Men under senare
år har jag funnit mycket tröst i Ensam med Gud –
böner av människor som inte ber.
Korczak kallas ofta pedagog. Men i första hand
var han barnläkare – alltså kollega till mig.
Det som betytt mest för mig är att han, mer än
någon annan jag vet, i praktiken gestaltade vad ett barnrättsperspektiv
faktiskt är. Han engagerade sig i arbetet på att utforma
den första internationella deklarationen om barnets rättigheter,
den som Nationernas förbund antog 1924. Men han nöjde
sig inte med det. Han skrev ett eget tillägg till deklarationen.
Och på de barnhem där han var verksam levandegjorde
han de principer och värderingar som deklarationen byggde
på.
Ett barnrättperspektiv i den meningen innebär
att i allt vad som händer se barnet som en hel människa
med samma rätt till människovärde och känsla
av värdighet som den vuxne. Det innebär samtidigt att
inte idealisera barnet. Korczak var en ganska hetlevrad person,
och han utkämpade många duster med barn som inte tyckte
som han. Att respektera barnets rättigheter innebär
inte att placera barnet på piedestal. Inte heller att överskatta
barnets förmåga och krypa ur det vuxna ansvaret. Allt
sådant var främmande för Korczak – han levde
så nära barnen att han visste precis vilka krav som
var rimliga att ställa.
Jag tror den här närheten är en viktig
nyckel om man vill förstå honom. Han fanns alltid bland
barnen. Idag talas mycket om ”gränssättning”.
Men om den ska fungera krävs först och främst en
relation av tillräcklig kvalitet. Den relationen skapade
Korczak genom sitt sätt att vara. Och då blev det så
tydligt för honom vad de olika barnen verkligen behövde.
De var barn, men de var samtidigt hans närmaste vänner.
Och sådana vänner kränker man inte. Inte heller
behandlar man dem med hjälp av särskilda metoder för
att få dem dit man vill.
Men för mig som barnläkare har Janusz
Korczak varit en förebild också på annat sätt.
I det yrke som är vårt lär vi känna människors
livssituation närmare än de flesta. Många av oss
vuxna lever under tuffa förhållanden och får
kämpa med både yttre svårigheter och egna demoner.
Och just i kontakten med barn blottläggs vår sårbarhet
som allra mest. Barnen avslöjar oss. Samtidigt som barnen
också får betala priset för vår ofullkomlighet.
Allt det här blir vi som barnläkare dagligen vittne
till. Det vi ser säger något viktigt om människan
men också om det samhälle vi lever i.
Det ger oss ett tredubbelt ansvar. För det
första att vara så bra doktorer som vi bara kan. Det
innebär att inte bara vara duktiga rent medicinskt utan också
noga följa våra läkaretiska regler: ”Om
möjligt bota, ofta lindra, alltid trösta, följande
människokärlekens och hederns bud”. Det var begrepp
Korczak förstod sig på och gav verklig innebörd.
För det andra att berätta. Många av de artiklar
och böcker jag själv skrivit har varit direkt inspirerade
av Korczak. Under lång tid medverkade han som radiodoktor
i polska radion. Trots allt svårare yttre förhållanden
fortsatte han envist sitt skrivande. In i det sista skrev han
på den ghettodagbok, som ger en skakande skildring av förhållandena
på barnhemmet där. Och samtidigt en både rörande
och berörande inblick i en gammal och hårt prövad
doktors inre liv. Tyvärr är denna dagbok ännu inte
utgiven på svenska.
Jag tänker som Korczak: Eftersom vi får
se så mycket har vi en skyldighet att vittna. Det är
inte säkert att någon vill lyssna, tyvärr inte
heller de politiker och beslutsfattare som skulle kunna påverka
utvecklingen i det samhälle som är vårt. Men då
har vi alla fall berättat.
Den tredje delen av vårt ansvarstagande innebär
att bli pedagoger. I vårt yrke lär vi oss så
småningom en del inte bara om sjukdom utan också om
hälsans mysterier och mekanismer. Vi inser att hälsa
inte så mycket handlar om att vara fri från prövningar
och symtom utan snarare om hur man gör när man drabbas,
alltså hur man handskas med livets förtret. Både
barn och vuxna råkar förr eller senare ut för
motgångar, förluster, svek och ren ondska. Det hör
livet till. Men det finns motmedel. Dem vet vi en del om. För
vi har sett vad som kan ge mening och sammanhang och vad som bara
bryter ner. Om det må vi berätta. I ord. Eller gestalta
på annat sätt. I musik, bild och teater. Ett slags
hälsans egna pedagogik. Trosviss och hoppingivande. Mot alla
odds.
Det steget vågade Korczak ta. Han botade sjukdomar
så gott han kunde. Men i första hand främjade
han hälsan. Den kroppsliga. Men mest den själsliga och
andliga. Han insåg att det i varje livets ögonblick,
hur dystert det än tycks vara, finns en hälsans väg,
en väg till försoning med både livet och döden.
Bättre mentor kan man knappast ha!
Lars H Gustafsson är barnläkare och
författare. |
